Det blev ju en lite roadtrip för jag och Besten igår också. Vi tog en "liten" omväg från Dalasjö till Vilhelmina och körde helt enkelt Torvsjö - Meselefors. En rutt som tog oss 3 timmar. Och det var knappt värt det, ska jag säga er. Det hade kunnat vara värt det, men nej, inte den här gången.

Så här lyder historien:

När vi kommit ut på E45an så ser jag skator efetr vägkanten på vänstra sidan, medans jag kör förbi ser jag att det ligger ett renkadaver där. "Usch", "fy" och "stackars liten" var vad som gick genom mitt huvud och även ut genom min mun, tror jag. Men det var ju inte så mycket mer med det utan jag fortsatte och brumma på med Saaben och efter runt 500 meter så ser jag i ögonvrån en kungsörn sittandes på höger sida rak upp och ner på marken. Eljer ja, upp och ner satt den ju såklart inte men den satt där. Här tvekade jag inte en sekund utan jag tänkte att "dig ska jag banne mig få att fastna på linsen!".  Vid första bästa parkeringsficka tänkte jag vända och köra tillbaka, problemet var bara att det aldrig kom någon jämarns p-ficka. Det kändes som att jag körde flera kilometer (fast det gjorde jag ju såklart inte) innan den blåa skylten dök upp. Snabbt som attan försökte jag vända bilen utan att bli mosad av någon förbipasserande bilförare men på vägen tillbaka var det ju lättare sagt än gjort att veta var jag sett örnen. Tillslut kom jag tillbaka till renkadavret, och vad ser jag flyga därifrån om inte ÖRNEN! Ungefär 40 meter före fanns en parkeringsficka (där har vi det!) där jag parkerade bilen, gick ut med kameran i högsta hugg, satte mig på bagageluckan och väntade. Jag har ju faktiskt sett naturfotografer på tvn och jag vet ju att man kan få vänta ett jäkla tag innan det dyker upp något. Och där satt jag och väntade... och väntade. Jag menar, örnen var ju nyss där. KOM TILLBAKA DÅ, LIKSOM! Jag väntade lite till och skatorna började komma tillbaka. "Nu jäklar", tänkte jag. Men nä. Efter en kvart gav jag upp. P gav alltså upp, satte sig i bilen och for hem utan att ha förevigat sin först kungsörn.

Min fortsatta färd bestod av mummel och svordomar, jag skyller allt på att det är så förbaskat långt mellan parkeringsfickorna på detta ställe. Men jag kände att jag kunde inte komma hem utan att ha fått något levande djur på bild. Och ja, Best hade ju varit enkelt att fota, men det var inte riktigt vad jag var ute efter. Nä, jag tog helt enkelt och förevigade en skock med renar . Till minne av kadavret, eller nått. De kanske kände varandra! :( och så låg de där ute och sörjde... nejmen, nu blev det känslosamt...