Hur lyckas man glömma kameran i Lövliden??
Det var ju jävligt dumt. Hur ska jag nu kunna lägga
upp massa najsiga bilder från igår?
AH, pucko.

Gårdagen då.
Skola hela dagen innehållande en förmiddag
ute i solen för att såga ut ett fönster, en nutida
konst-lektion med filmtittande och lite
redovisning på det.
Sen satt jag mig ute på balkongen, solade
och fick faktiskt lite färg på bröstet/axlarna.
Evelina kom och vi tokgjorde oss i ordning så
vi skulle hinna gå till Lövliden medans solen
fortfarande sken. Vi blev snygga och sen tog
vi oss en kik förbi puté och mangelica för att
droppa en påse.
Innan våran entimmes färd så beslötvi oss för
att stoppa något litet i magen och eftersom att
grannhuset är så snål på sånna där saker så
drog vi till ICA och visade upp oss inför
befolkningen. "En korv i baguette", sa jag och
sen gick vi. När vi började vår färd så hann
vi inte långt innan det var ett måste att ta fram
kameran. Så ni vet, det är utförsälGning på
stuvboden. mahaha. I alla fall, vi började vår
vandring med korv i handen och kom inte
långt förrän vi kom på att vi skulle bli törstiga.
Lyckligtvis så hade Evelina något drickbart
i min väska, så den togs fram, öppnades
med en tändare och dracks upp. Jag tror
dessvärre att detta var början till en
helvetesfärd. När vi hade kommit så långt
att vi var.. kanske 400 meter ifrån korsningen
till lövliden, så fick vi se en järnväg. Ojsan,
det var inte bra. Vi fick alltså för oss att vi
skulle "gena" (hoppas att det stavas sådär)
och började smidigt (!) ta oss ner för slänten.
Inte var det den lättaste terrängen man
kämpat sig igenom, inte. När vi kommit ner
för slänten upptäckte vi svårigheten i att ta
oss över det diket, för det var lättare sagt än
gjort, ska jag tala om. Eftersom att jag gick
först så var det jag som fick ta den första
smällen. Först hade jag tänkt att hoppa över
diket på ett ställe där jag tyckte avståndet
såg acceptabelt ut. Då säger Evelina
"smartskaftet" Hermansson: Du kan ju gå
på snön!. Eeeeeeh, jah? Jag satte ner min
fot på snön och PLUMS! så var min ena fot
inte så torr längre. (grhhfrtthhgrmhm......)
Något jag bör tillägga i den här berättelsen
är att jag även hade tagit på mig min
studentskor. Clever...
I alla fall, vi fortsatte våran vandring längs
med det där diket och då säger Evelina
"smartskaftet" Hermansson: MEN DÄR ÄR
JU EN BRUNN! Hon går dit, sätter ena
foten på "brunnen", som självklart inte var
en brunn utan ett sånt där fat - eller vad
det kallas - och gissa tre gånger om fatet
var stabilt. Nej, självklart att den inte var så
när hon satt sin fot på fatet så var det ju
bara ogjort att hon inte trilla i. Lite synd, kan
jag tycka så här i efterhand. Haha ;p
Vi fortsatte längs diket och hittade till slut
ett ställe där vi riskfritt kunde passera.
Tredje gången gillt, heter det va?
Vi gick ett tag efter järnvägen och fick syn
på Strandleden en slänt längre ner. Ja, den
tar vi, tänkte vi och började vår nästa resa
genom "schkogen" som inte var så mycket
till skog utan snarare bara några entaka träd
stående i en fin klunga. Vi tog oss bestämt
igenom den där trädklungan, med nöd och
näppe och när vi trodde att allt var över (det
ända som återstod var att hoppa över det
lilla, lilla, lilla diket med mycket, mycket, lite
vatten i) så skedde det som jag bad till gud
inte skulle ske; kanten på Strandleden var
geggig och där sjönk jag ner när jag skulle
hoppa över. Och inte nog med det, Evelina
"smartskaftet" Hermansson hoppade ju
såklart på samma ställe. Men nu, äntligen, 
så var den mest krävande delen av våran 
valborgsmission över. Nu återstod endast
tre kilometer av ren asfalterad väg och 
festen kändes inte längre så långt borta!  

EDIT: Jag hade visst tagit hem kameran!
Så nu kommer det en massa bilder!