Jag förstår verkligen inte vart folk får allt i från.
Inte nog med att jag offrar en hel del av min tid åt damlaget, och fotboll överhuvudtaget, men det känns som att jag inte får ett jävla skit tillbaka. Är det ingen  som är tacksam över att jag är där? Ingen som är glad över att jag försöker hålla liv i ett så gott som dött damlag?
Det är hemskt att jag redan innan en träning känner på mig att det inte kommer att vara någon där. Och att sedan möta spelare "på övrig tid" och få höra att det gått rykten att jag inte ska komma på matchen och att jag ska sluta träna damlaget osv... hur får det mig att känna ?
Vem är det som hittar på allt detta jävla skitsnack, till och börja med? Och vad an detta agg mot mig?
Jag skulle lika gärna kunna skita i allt ihop, och tro mig, det har jag varit nära att göra måååånga gånger. Men vad är det som gör att jag så motvilligt stannar kvar? Inte ens jag själv kan svara på den frågan.

Jag mår dåligt av att veta att för 4-5 år sen så fullkomligt älskade jag fotboll. Jag kände mig duktigt och uppmärksammad. Jag hade motivationen och viljan att bli äckligt bra. Jag hade någon att visa upp mig för. Sen är det några som inte ger lika mycket som jag. Folk ger upp och som ett resultat av det så slutar - enligt mig - den absolut bästa tränaren jag någonsin haft. Nu är allt som bortblåst. Det jag upplevde för några år sen upprepar sig i nästa generation. Personer ser träningar och matcher som något man bara känner för ibland. Ingen prioriterar fotbollen. Detta gör att nu jag funderar på att ge upp.

Jag har inget likvärdigt lag att träna med. Inget lag där jag passar in. U-laget må va bra för mig på det viset att ribban ligger högre än vad som för mig är det vanliga bekväma. Jag måste alltid ge hundra för att nå upp till den standard som boysen har. Dessvärre får jag inte den personliga träning som jag kräver. Jag vet inte vad jag är bra på, jag vet inte vad jag måste träna på. Jag står evigt och trampar på samma lilla gräsplätt.
Lösning på detta lilla problem kan tyckas enkelt - FLYTTA! Men för mig är det inte bara att dra någonstans och hoppas att jag överlever (även om det är precis så jag egentligen skullle vilja leva). Det är inte mycket jag skulle lämna efter mig om jag skulle få för mig att dra någon annanstans. Men det lilla jag har är ack så mycket mer värdefullt.

Usch vad mycket babbel det blev.
Förlåt för allt osammanhängeande tjaffs.
Det jag ville få fram är i alla fall att jag hatar rykten. och speciellt rykten utan grund.
Låt mig va, helt enkelt.